Tja sen sist jag postade här har det hänt mycket men ny tänker jag berätta lite om vad som är på gång och vad som händer just nu.
En god nyhet för den som inte redan vet är att om sju dagar så hämtar vi hem en valp från min stora förebild Malin Sundin.
Japp ni läste rätt, precis som jag själv är så lycklig och stundtals tror att jag drömmer, att skriva och prata om det känns som det tar emot lite å att folk kanske bara tänker " vad hon överdriver" men det är precis vad jag känner och det känns svårt för mig varje gång jag pratar om något som jag verkligen brinner för och ser fram emot.
Är väl den där rädslan att bli nertryckt å ifrågasatt som spökar, känslan som alltid jagar mig när jag pratar och skriver vad jag tycker och tänker är en mycket svår känsla...
Av rädsla att inte bli förstådd, för min as som spökar i huvudet med x antal tänk om de säger eller tycker si å så....
Kämpa och vilja har man fått gjort hela livet, kämpa för att bli accepterad, kämpa för att bli trodd och kämpa för att få bekräftelse, ...
MEN det ironiska i det hela är samtidigt svårheten i att ta emot och förstå när man får bekräftelse... Något jag i mer eller mindre ren panik viftar bort med ett litet ursäktande flin av obehag blandat med lättare chock... Obekvämt ...
Önskar att jag slapp de bitarna, bitar som lätt missuppfattas av de som inte känner mig till 110% .
Är väldigt egen av mig framåt och många gånger kanske jag upplevs som tjatig eller frågvis och/eller burdus.
Sociala samspelet kanske inte funkar så smidigt alla gånger som jag önskar än mindre i de sociala situationerna där man konverserar...
Vill säga och fråga så mycket och blir lätt. Insnöad samtidigt som jag känner mig. Lätt snabbt dum som om jag fullkomligt gör bort mig ju mer jag säger, känslan när mitt asberger tänkande krockar med "normalfungerandes" tänkande, leder till ångest å lätt frustration och lätt förtvivlad å rädsla att bli helt missförstådd och rent ut sagt idiotförklarad.
Jag vill bara väl men upplever många gånger att det knasar sig, därför som jag kan verka så tjatig och på ;)
Nu på fredag är det löning men även. 5 år sedan min pappa dog, vill nog med detta påstå att det är ett traumatiskt minne för mig...
Det hela började för nu 10 år sedan, det började dra ihop sig till min då efterlängtade 18 års dag...
Men två dagar innan den 27 Juli kommer min mor in och sätter sig på min säng och väcker mig, får då veta att min älskade farmor hade somnat in från sina smärtor,
Där sprack min glädjebubbla.
18 års dagen kom, visst jag blev 18, men hur ska man kunna glädjas åt det när man precis haft ett dödsfall i familjen?
Det gick två dagar som 18 år, det blev den 31Juli farfar somnade in på natten... Hela familjen blev ännu mer förtvivlade...
Började kännas redan här som att det var fel att " fira" min födelsedag lite som att jag skulle fira att de dött....
Varje födelsedag blev en jobbig påminnelse.... Saknad och sorg och blandad med en lättnad, en lättnad över att de slapp lida.
Min far var förkrossad, några år senare dog hans bästa vän sen barndomen Gilbert och en oerhört ledsen far ringde mig en höst dag och pratade om att han inte visste om han skulle klara av sin mammas 5års dag sedan hon gick bort...
Det satte sig senare i huvudet då han 2(!). Dagar innan just den då 5 års dagen sedan hennes bortgång själv går och dör...
Så nu när det är på fredag på dagen prick 5 år sedan han lämnade oss oundvikligt att inte gå och tänka på det.
Känns fortfarande som något slags sjukt skämt, lite som om man bara väntar på att han plötsligt skulle dyka upp å säga att han lurat oss eller något.... Ganska så bisarr tanke ja....
Av just årets alla 365 dagar, VARFÖR just runt min födelsedag? Tankarna är många kring detta... Har inte riktigt smält det. Än.
Visst året jag miste farmor å farfar hedrades jag på min karateklubb och utnämndes till Årets instruktör 2004 av tot 24 dåvarande instruktörer i de olika sektionerna....
Var ett kämpigt år.
Valpen på bilden är min lilla tös, malin som tagit :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar